En tung o konstig vecka avslutad...

Ännu en söndag har kommit o gått, ännu ett avslut på en vecka. hade hoppats på att det skulle vara ett avslut på hur jag mått den senaste tiden med, att jag skulle kommit till någon slutsats åtminstonde. Men tyvärr verkar de inte så, mina tankar e lika röriga nu som de var för 7 dagar sedan, kanske inte fullt lika ledsna men kanske ännu mer röriga än när jag var vid starten av denna resan. För ja en resa lär de bli att ta sig över detta fartgupp i min vägbana. När man formulerar det så så låter de ju som att jag ständigt är på resande fot, och det kanske är det jag är. Bara att det ofta går väldigt sakta frammåt, och tyvärr så lägger jag då o då i backen o kör så fort att jag inte själv hinner med att se vad jag passerar, inte ens hinner tänka, hindrar mig själv från att tänka. Jag vill bara bort från det jag närmar mig, strunt samma om jag tvingar mig själv att återigen ta mig genom och över de små hinder jag redan en gång avverkat. Det jag närmar mig är så mycket mer skrämmande så jag då kanske känner att även om det jag lagt bakom mig är jobbigt, så är det något jag känner till, jag vet vad det är och jag vet hur de känns. Det är ingen rolig plats att vara på...men det är inte nytt och okänt. Det är inget jag måste försöka tyda hur jag ska hantera, jag vill ha bekanta saker, även om det är jobbiga saker, nytt är så mycket läskigare och svårare än gammalt. Jag har ännu inte kommit så långt att jag bara vågar köra på känn och försöka tyda de skyltar jag ser o hoppas att jag når fram till ett mål som känns bra. Jag vågar inte riskera allt som kan gå fel på vägen, jag tar det säkra före det osäkra, backar o kör den vägen jag redan kan.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Var på bio ikväll, "Män som hatar kvinnor" Fruktansvärt bra. Och fruktansvärt fruktansvärd bitvis. Tänk att det finns sådana män i vår värld, man får hoppas att man lyckas undvika dom och hittar en som är värd ens tid. Och han sedan vill ha en. Känner mig nog mer ensam än någonsin just nu, fast slutet av veckan från vissa håll handlat en del om bevis på att jag inte är det. Eller, jag känner mig inte ensam, jag vet vilka jaghar bakom mig men, jag känner mig...övergiven. Ja övergiven är kanske ett bättre ord, inte för att någon gjort det, inte i ordets rätta mening, inte med flit och inte på ett sätt att de själva ens skulle kunna förstå. Menändå så känner jag min oundvikligen ensam, känner de här tonårstankarna som att "ingen förstår mig" men för mig har de en twist. Jag förstår inte mig själv...... Jag känner mig övergiven för jag har gett upp om mig själv, jag känner inget hopp om min framtid, jag tar bara fasta på de, för mig, dåliga saker som händer. Ta så hårt fasta på dem att jag inte ser det goda som de kom av, jag tar fasta på min smärta och ser inte att anledningen kanske är av de goda slaget. Nej...allt ser svart eller grådassigt ut. Jag har gett upp på att förstå mig själv, jag har gett upp på att tycka om mig själv, jag har gett upp på att komma tillfreds med min tillvaro. Det gör att allt blir sjukt, det sprider sig som kirskål i en rabatt, och har de fäst sig går de knappt att bli av med det. Ja min självbild är som kirskål, ibland sprider den sig i en explosion på grund av en utlösande faktor. Sen tar man tag i en upprensning för att få bukt med de synliga skadorna, men rötterna blir du inte av med. Och direkt börjar de jobba på att återställa skadorna. Bokstavligen. Ställa tillbaka skadorna. Och innan man vet ordet av är dom bara där igen. Mycket metaforer blev de idag, Men faktum är ändå att jag måste behandla dom här rötterna, jag vet att jag inte kan bli av med dom, men jag måste på något sätt (kanske med någons hjälp) ta bort dem steg för steg så pass att de till slut bara är rötterna som ligger latenta under jorden. Att något gång kanske något bryter jordytan men att det är kontrollerbart. Ingen kommer kunna leva fullt ut med mig annars, för jag kan inte leva fullt ut med mig själv.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- En del av mig är rädd för vad en del av er som känner mig tänker om mig över detta, jag är faktiskt rädd för att ni ska döma mig. För att ni ska tycka att jag fånar mig, blåser upp saker, att andra och till o med ni själva har större problem än jag har. Och det sista förnekar jag inte att det är sant, jag har inte stora problem, men av någon anledning blir dom gigantiska för mig och är inte det i sig ett problem värt att försöka bota? Jag tror i min nästa tanke inte att ni har tid nog i era liv för att spekulera såhär ingående över mina problem heller iofs. Och de vill jag inte att ni ska heller, men jag vill kunna ta del av era problem utan att jag ska blanda in mig själv o mitt jämt. Även om jag som läget ligger nu är en väldigt självupptagen person, så vill jag inte för evigt vara sån, jag vill kunna vara vännen ni förtjänar att ha (för trots allt har jag jävligt bra smak i vilka jag väljer ska vara mina vänner) och ni förtjänar de bästa. Så jag måste nog än en gång vara egoistisk och be er ha överseende med vad jag försöker åstakomma, att förstå och inte döma. Jag vet inte hur lång tid det kan ta men jag hoppas att mina bitar snart ska börja falla på plats.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- När jag körde hem från stan nu ikväll så har det nog den vackraste måne jag sett, eller snarare den vackraste jag minns. Eller så var det inte att den var vacker...den var speciell, den hade karaktär (om nu en måne kan ha det) den gav liksom ett skärpa åt saker, den gav det en stämning. När jag närmade mig samhället så såg sillhuetten av det så fint ut, det var en dimmig kväll men ändå så såg det "klart" ut på något vis. Alla ljus skiftade i gult, som perfekt matchade den tunna månskärans nyans. Det kändes nästan som jag kan tro det känns när man får en riktigt stark insikt i något, nästna som en uppenbarelse. Ett ögonblick som gör att man precis förstår något och det verkar helt självklart. Jag fick den känslan...bara att insikten aldrig infann sig. Som när man har något "på tungan" men inte får fram det, jag väntade, men de kom inget, och sen va förtrollningen bruten så att säga. Det är kvällar som denna jag önskar att vi bodde i en värld där jag bara kunde gå ut, gå salingerundan utan att oroa mig för något, titta på stjärnorna och beundra månen mer. Leta efter det som jag nästan hittade, som jag kände en liten försmak på. Det var en härlig känsla, och jag hoppas att jag kommer söka upp den ordentligt. Det är bara upp till mig själv..och jag vet det, nästan. Jag tror jag börjar inse det nu....jag kanske faktiskt börjar förstå...

Nu..

..känns de lite bättre faktiskt :)....men de kommer väll nått mer bakslag om jag känner mig själv men de tar man då. Har förslösat en massa pengar idag, men inte fullt så mycket jag ville ändå. Men ska nog åka till skokanonen någon dag snart..typ söndag eller nått. Men hittade i alla fall en klänning till brölloppet :) Är för övrigt tokförkyld o ser inte fram emot att jobba i morrn men hoppas de blir bättre. Är inte de bästa bilderna men de är svårt att ta en helbild på sig själv som blir bra :P

Har gett upp det mesta....

Jag...träningsbloggen har jag lagt på hyllan för det hände ju inget alls med min vikt och nu har jag blivit sjuk så jag kan inte träna just nu i alla fall. Kommer väll se ut som barbamamma även i sommar. Är annars i övrigt rätt modfälld så att säga. Jag hatar för övrigt verkligen internet! Så jävla många gånger jag suttit o vart arg eller ledsen över saker jag fått reda på via det...så jävla mycket tid man kunnat spara!! Vad de gäller den "goda nyheter-listan" som är så kort så lades i alla en sak till på den idag, har fått vikariat på blomsterlandet. 17 timmar i veckan, tills vidare. Känns ju i alla fall som att ens inkomster är mer säkrade nu. I alla fall mer jämna. Fast jag är livrädd inför allt ansvar...det är ju fan snart semestrar o då kommer jag stå där själv. Jag kan ju inget om vad folk vill ha o vad som behöver beställas, är kass på att bräkna priser OCH framförallt så är jag så sketna långsam!!!!! :P Men men de får bli som det blir. I morrn är det Eskilstuna med mamma och mormor. Eller ja mormor kommer ju ligga på sjukan hela dan så jag åker ju mest med för att mor ska slippa underhålla sig själv hela dan. Får hoppas jag lyckas fuska mitt humör så mamma o jag får trevligt. Är så jävla jobbigt med det här, försöker att inte tycka det meeen.... Och att liksom "se" det gör att de knyter till sig i magen, och tanken på att verkligen SE det..nej det skulle jag nog inte klara av med värdigheten i behåll just nu :P hoppas de kommer bli annorlunda men får väll se om man hör nått igen. Något som stör mig är nog att jag blev den som fick känna såhär, och jag undrar om han skulle kännt nåt sånt här. Nu blev jag liksom ensam i att känna saknad, saknad över det där sättet någon tittade på en bara för att man blir påmind för att han nu tittar på någon annan så. Inte för att man vill ha det som var. Och eftersom han nu har någon så kommer han aldrig sjunka så lågt som jag nu gjort, han kommer aldrig känna den här konstiga vridna uppochner-vända varianten av svartsjuka. Och det i sin tur gör mig lite bitter o sur, för det är inte kul att känna såhär! :P Så varför ska jag vara den enda som är så jävla dum som känner såhär.

Snuv-dag.

Jaha så kom första pollenchocken då. Då vet man hur man kommer må typ ett halvår framöver, de vill säga PISS! Är fan inte kul att jobb i ett serviceyrke när man ser ut som om man rökt på o e full samtidigt som man nyser. Men nu mår man som man förtjänar iofs antar jag. E så sjukt med den där grejen, så fort jag tror att jag kan se det på ett objektivt sätt och kanske ja inte vara glad över det men tycka att det är "bra" eller nått så länge jag inte behöver se det, så kommer jag på något som gör att jag känner hur magen snörps ihop o gör ont igen. Jag försöker faktiskt o de är väll alltid nått antar jag, men det känns liksom kallt, från flera håll, vet inte hur jag ska uttrycka det. Och det är ju skitsamma. Har så många småsaker som gör att saker inte faller på plats med mig själv. Saker jag inte kan prata om med folk jag känner, det är för smått i jämförelse med sakerna som pågår i deras liv. Tror att jag kanske ska hitta någon annan att prata med, men det är så lätt att känna sig säker på det beslutet när man ligger där i gråtattackens kramper en sen kväll med tankar som virvlar så fort att man blir yr. Men inte fullt lika lätt att som sitt "vanliga dags-jag", då tänker man mer, "men vaddå vad har jag för anledning? varför behöver jag det här?". Så då kanske jag inte behöver det?..Eller?

Crush..

Crush, crush, crushed! det känns i hela magen...vad ska jag göra....10 saker som jag inte vet vad jag ska göra med...inget jag ser någon lösning på...jag på väg neråt..rakt neråt..jag vill inte o jag är rädd...o jag vet ingen som jag vill ska hjälpa mig...en del av mig vill bara bli nerdragen helt så jag akn skita i allt o alla. Jag är ju ingen bra vän ändå. Massa vuxna beslut, massa vuxna handlingar...jag orkar inte, jag orkar inte...aj..... aj...

Freitag....

Jaha...usch va fort veckorna går ibland. Men då var man framme vid ännu helg igen...en godislös helg för mig :( jag åt så mycket skräp igår så jag borde få spöstraff! :P Eller vad säger du josse? :P haha. Gårdagen var inte bara fylld av skräpmat iofs utan av känslor med. Var på begravningen på förmiddagen, tänk jag "ville" skriva ordet begravningen med stort B. Det kändes rätt, hmm ja ja. Det var jobbigare än vad jag trodde det skulle bli faktiskt mycket jobbigare, och ändå kom inte mina känslor i närheten av hur de måste ha känt för dom när de satt där framme vid hennes kista. Jag hade inte vart på en begravning sen farmors o då var jag bara 15 år...jag tror de verkar som att man ska sluta gå på begravningar efter att man fyllt typ 16..de e då man börjar fatta, o då det börjar bli jobbigt. Men detta var något speciellt, om det bara va jag som fick för mig de eller ej vet jag inte men jag tror inte det. Hela kyrkan var verkligen fylld av sorg, det strålade från varje person därinne, starkt! Det var en fruktansvärt älskad person som gått bort och med tanke på hur många som i sin tur älskar o bryr sig om dem som älskade henne. Det var så många som sörjde så innerligt, många som sörjde just henne, och även många som gjorde både DET och sörjde för den som var sin "länk" till henne. Jag tror inte jag fattar dettta ändå, det är jag förresten rätt säker på att jag inte gör. Men jag ska göra vad jag kan för att finnas där för den som vill att jag ska det. Det var läge sen jag grät så jag skakade..av "riktiga" känslor, av en anledning som var betydande och inte en av mina fåniga små sammabrott. Tyvärr kan en fånig grät vara renande på något sätt, men det är inte en sån här gråt för mig i alla fall, den tynger. Men mest när man fortfarande gråter iofs, men som sagt...igår var sorgen så otroligt påtaglig. Men allt var väldigt vackert och fint med förstås. Ja senare så vände dagen ganska rejält, efer minnesstunden var det bara att ge sig hem för att göra sig iordning. Röj ´09 med Josse väntade :) JAg hade inga förväntningar på kvällen vilket brukar vara väldigt bra för då blir de alltid roligt. Och det blev de också. Det hade nog varit ännu roligare om jag hade haft mer egergi men förmiddagen tog ju musten ur en lite på alla plan. Men det är alltid kul att vara med Josse :) man ses för sällan så klart men vi försöker ta igen det :P Och även om jag va på ett väldigt konstigt humör igår så tror jag vi hade väldigt kul :P Jag hade nog nått överskott på bitska komentarer för jag sa elak mt typ alla :P sa småelaka saker om vad jag än såg :P inte så att någon hörde förstås! För jag menade ju inget med det, var bara på ett sånt humör. Så det blev wn bra kväll, (om något lite lång kanske) med aldeles för mycket skräpmat, bra musik, i princip sprängda trummhinnor och ett ANTAL fiiiina pöjkar att titta på ^^. Synd att bussresan slutade som den gjorde bara, de satte lite stopp för de positiva tankarna. För även om man va skiittrött de sista timmarna när vi väntade på bussen så var man ändå glad förtfarande, lite avslagen bara liksom. Men när de där jävla stolpskottet lyckas börja kräkas på bussen, ja då jävlar trodde jag ja skulle dö! Jag är fortfarande förvånad att jag klarade mig ända hem utan att spy eller svimma. Men jag kom just på varför jag har ont i överarmarna idag, kunde inte fatta förut eftersom jag inte tränat de de senaste dagarna. Men de kommer ju förstås från att jag satt i ca 10 min o tryckte in fingrarna så hårt i öronen att jag tappade känseln i fingertopparna. Fy fan jävla pucko! Om man vet att mans ka åka buss hem i över en timme då ser man fan till att inte dricka så mycket de finns risk att man blir fyllesjuk på bussen! Och om man vet med sig att man kan bli åksjuk (vet inte om spyflugan hade druckit eller ej) så sätter man sig inte längst bak i bussen!!!!!!!! återigen vill jag bara lägga till JÄVLA IDIOT!!. Man vet t.ex att det är hyfsat vanligt med att folk har spindelfobi..så folk går inte runt o viftar med spindlar i folks ansikte hur som helst! Så varför kan folk inte vara lite smarta o tänka att "hmm om jag spyr här på bussen på motorvägen..där ingen på något sätt kan stiga ev eller ta sig härifrån, då kanske någon kommer bli väldigt illa berörd!!!!" De flesta tycker att spyor int eär speciellt trevligt, men då man väll för fan dra slutsatsen att det finns då även folk som tycker att det är så fruktansvärt hemskt att de helst vill skjuta huvudet av sig om de hör att någon mår illa och inte kan ta sig därifrån! Jag överdriver inte hade jag kunnat gjort det så hade jag nog gjort det, sån panik få jag. Men skitsamma det är väll ingen som tror på det i alla fall. Så nu har jag fått leka leken "ingen förstår mig". Nu går jag. Peace!

Tisdag....

Jaha ny vecka på G...både roliga o tråkiga saker denna veckan..o typ allt på torsdagen. Sånt är väll livet, det är tvära kast ibland. Och idag så var jag o fick min första av 3 sprutor med Gardasil. Var en underbar upplevelse! inte.... Men man får väll hoppas de gör någon skillnad, och om det INTE gör det så vet jag vem jag tänker skylla på i framtiden. Men man märkte att det var länge sen man fick en spruta av en läkare sådär det enda hon sa va typ "nej men den här nålen var nog lite för liten, vi tar den större storleken" iiiiik!!! tänkte jag, jävligt onödigt. O sen körde hon in den i armen bara, jag han knappt reagera men såg noga till att inte titta på när hon gjorde det! "Du kan få lite ont i armen efteråt" NEHE??!!! jag känner det tack. Men de höll inte i sig länge i alla fall. Nog för att jag redan haft sex och då är det inte lika mycket nytta med detta vaccinet men jag e glad att de tog ånjävla tid gör mig att debutera så jag inte hann med så många ;P haha I övrigt så hämtade jag ut mina beställda kläder från Ellos igår, och jag behövde faktiskt bara skicka tillbaka 3 plagg, lyckades ändå komma upp i 1200 kronor men då fick ajg ett par jeans, en regnjacka o lite mer saker :) så jag e nöjd OCH förvånad eftersom det kom från ellos. Fick även något annat roligt igår :) Sista boken i Twilight serien :D Folk får tycka att jag är hur fånig som helst men jag gillar såna lättlästa böcker som man bara kan fastna i o sen sträckläsa :) Så nu får vi se hur det går för Edward o Bella :) har läst knappt hälften sen igårkväll men den är nog slut innan veckan är det :) Händer det något mer?...Näej, viktminskningen går åt pipan, känner mig fetare än någonsin men ska börja hårdköra med naturdieten nu o minska på muskelträningen o köra annat. Ska försöka att hålla mig till träningsbloggen med mina tankar om allt detta men de gäller att jag ska orka uppdatera 2 bloggar samma kväll då :P men men nog om det. Ska nog läsa lite till. Peace!