Ja det är vad jag är...helt ironiskt menat förstås. Jag är bäst på att stöta bort folk, men jst nu så vet jag inte vart jag ska ta vägen för jag vill bara skrika åt alla som pratar med mig. Även om dom bara ber mig skicka osten. Jag vet inte om jag kommer klara det här, det har förstört halva mitt liv, den andra halvan håller jag på att förstöra själv. Det jag gärna skulle vilja skriva här skulle verkligen kunna såra folk jag älskar. Men just nu känner jag att mycket få människor verkar fatta hur de ska tas med mig efter den här smällen. Ju närmare dom står mig desto sämre verkar de gå. Det gick jättebra att prata med Helen på jobbet t.ex men Karin sa helt fel saker. O dom som säger "fel" saker tror naturligtvis inte att det är fel, men jag är en mycket svag människa som hellre stannar kvar i det ledsna än att behöva ta alla skit o skam som jag anser kommer komma. Jag vill inte vara såhär elak mot människor men jag kan inte ta emot de dom säger jag kan inte tro på det. Och jag blir återigen helt förtvivlad när jag skriver det här. Jag är i desperat behov av hjälp, och jag är en människa som varken vill ha hjälp eller kan ta emot den. Bra kombination. Jag har tappat allt hopp, om mig själv och om tron att jag ska kunna ändra på mig. Jag vet inte ens om jag vill ändra på mig, eller de vill jag ju men om jag VERKLIGEN vill det. Jag vet inte vad jag känner, vad jag ska göra, eller hur jag ska göra det, och jag vill att nån ska tala om det för mig, men ändå om nån skulle försöka så skulle jag ju inte lyssna. Varför verkar alla andra kunna ta emot och göra såna här saker folk säger till mig nu, eftersom om dom kan säga det till mig så måste dom ju kunna göra det själva om dom var i min situation, eller....
Jag älskar mina vänner för att dom vill stötta mig, men ändå gör deras ord mig snarare ont och får mig att tappa mer hopp än det som är deras mening. Om nån kan säga till mig ordagrant HUR jag ska göra för att bara försöka igen eller så och inte bara säga att jag ska göra det, om nån som kan förstå hur jag känner kan göra det, då ska jag lyssna jag lovar. Men just nu kan jag bara gråta.
När nått annat har hänt så brukar man ibland kunna känna att efter att man fått ett vredesutbrott eller gråtit ett tag eller så så har man "fått ut de ur systemet" det här verkar stanna kvar. Det sitter kvar så starkt att de skrämmer mig.
Jag är lite rädd för att en del av det här har med mitt "obstinata jag" att göra, att jag bara bestämt att det aldrig kommer gå. Men de känns inte riktigt så ändå, jag är mer rädd. Visst det med att om jag nu tar körkort så kommer det inte vara värt något kan absolut ha med det att göra det är en typiskt grej jag känner o säger o så, men sån e jag o jag kanske hittar nått annat att va stolt över de blir som de blir. Men att jag blivit så instabil på grund av det här är skitläskigt...jag har ju alltid varit sån att jag skämts mycket för mig själv, men på senare år har ju det försvunnit jag har inte orkat bry mig, men med det här kom en ny typ av skam på nå sätt. En "riktig" skam eller nått. Jag skiter ju personligen i om en annan människa kör upp 27 gånger innan dom klarar det, men som allt annat kan jag inte känna samma sak för mig själv.
Jag är en sjukt självupptagen jävel och jag har sagt det förr att det är konstigt att folk vill kännas vid mig ibland, som typ nu. I mitt huvud önskar jag ibland saker som vid tillfället skulle på nått sätt underlätta känns det som men som jag egentligen inte skulle önska för allt i världen.
Jag vill ha hjälp, jag vet inte hur jag ska klara det här, men jag vill inte ha hjälp av nån som känner mig, jag vill inte ha hjälp av nån optimistisk människa som försöker muntra upp mig, inte den sortens hjälp.
Jag älskar verkligen er som försöker muntra upp mig, o jag hatar mig själv för att jag bara kastar skit tillbaka men just nu kan jag inte mer än att skriva en massa som "ursäktar" mitt beteende (ävenom det inte är det de gör) för jag måste ta en sak i taget. Hur jag betett mig under den här grejen får komma efteråt. Jag kan bara be er att inte hata mig, vänd andra kinden till o skit hellre i mig. Jag är rädd för vad ni tänker om mig, på riktigt, jag är rädd för att ni bara tänker att jag är dum o beter mig barnsligt o att jag borde växa upp o skärpa mig. Och jag är oxå rädd för att det är så, o om det är så hur ska jag lösa det? Hur ska jag göra för att sluta hantera saker barnsligt...för att växa upp?....
Jag står på bron och tittar ner. Ett steg till och jag finns inte mer.
Jag blundar och känner vinden i mitt hår. Ner för kinden rinner en tår.
I handen kramar jag ett kort på min bästa vän.
Jag viskar förlåt, men vi ses aldrig mer igen.
När jag precis ska ta mitt sista kliv ut. Hör jag en röst: Det får inte ta slut.
Jag vänder mig om. Där är min bästa vän som skriker.
Men jag bryr mig inte, fast att jag sviker.
Jag tar mitt sista andetag och försvinner ner.
Min bästa väns ögon med tårar är det sista jag någonsin ser.
