skip to main |
skip to sidebar
Jaha så var ett nytt år kommet, och precis som alla andra gör så borde man kanske fundera lite över vad det innebär. Och reflektera över året som gått. Detta må dock inte vara den bästa tidpunkten för jag är sjuuukt nere just nu. Vet ej varför, troligen för att jag i mitt patetiska sinne ofta blir nedslagen över hur andas liv ter sig. Alltid tycker jag mig se att gräset är grönare på andra sidan, eller den tredje sidan för den delen. Undrar som flundran vad som skulle få detta år att gå förbi med glädje som ledord, eller ja i alla fall uppta större procentuell del av mitt liv än att gå runt o vara sur o depp. Jag måste nog ta mina hotmot mig själv på mer allvar, istället för att bara prata om hur jag kommit fram till att allt hänger på mig så måste jag ändra hur jag lever...bara göra det. inte fundera.
Vad krävs för att man ska vara lycklig? Pengar?..Nepp det har jag nu och det hjälper mig inte. Vänner? jo skulle tro det, jag har inte så många nämligen. Har fler än jag kanske tror men när de inte är i närheten så blir de ju så att jag gräver ner mig i faktumet att de inte fysisk är hs mig liksom. Jag måste åka till linköping, jag saknar min malin, jag saknar kreta förra..nej fan..förförra året. Jag saknar studentvekan med dig, jag saknar kontakten vi hade då, det som började på Choklad & muffinscompaniet en höstdag. Jag saknar Hultsfred! Jag hoppas så innerligt att det vi hade inte är borta. Tänker på det ofta faktiskt men inte fan gör jag nått åt det, som att höra av mig. Nej fan jag är ju feg jag. Mmm nej nu har jag några dagar ledigt och ska försöka göra nått produktivt med tiden!
Jag saknar Ida med, så mkt dumheter vi gjort och så mkt vi skrattat åt det. Hon är på väg in i sitt nya liv med stormsteg som så många andra av mina vänner, jag känner som att jag hamnar på efterkälken hela tiden. Ingen kille, barn, sambo, vettigt jobb, plugg,...om det nu är sånt som gör att man utvecklas som människa. Jag kanske sätter mig själv på kälken och finner mig i att sitta där en replängd efter alla andra, känner mig med flit utanför för att jag inte har det dom har. Bestämmer att de inte tycker jag riktigt hör hemma med dom längre för att jag inte lever som dom. Men jag kan inte hjälpa att undra om de faktiskt känner så. Saknar flera andra med förstås, Älskade Linda :( Emelie, Familjen Johansson/Gustavsson, Sophie,..med flera.
Jag vill verkligen leva mitt lv som jag vill, men vissa saker står ovilkorligen alltid i vägen, hur jag än skulle vilja blunda för dem. Jag sitter så jävla fast, fast i folk och fast i mig själv och fast här. inget mål, ingen lösning bara en jävla massa klagosång..från min sida då.
Nej nu tappade jag tråden, icke helt ovanligt. Hehe om man bara kunde lösa små pytteproblem så skulle kanske livet kännas lättare. Typ om man fick flörta med vem man ville, eller nått sånt. Ja ja jag vet inte...nej nu är tråden helt tappad och bortsprungen. Hmm ce la vie. Jag får tala om det nya och gamla året en annan dag, är ju ledig nu ett par dagar så :) de hinns nog.
Later..Peace!
Vad krävs för att man ska vara lycklig? Pengar?..Nepp det har jag nu och det hjälper mig inte. Vänner? jo skulle tro det, jag har inte så många nämligen. Har fler än jag kanske tror men när de inte är i närheten så blir de ju så att jag gräver ner mig i faktumet att de inte fysisk är hs mig liksom. Jag måste åka till linköping, jag saknar min malin, jag saknar kreta förra..nej fan..förförra året. Jag saknar studentvekan med dig, jag saknar kontakten vi hade då, det som började på Choklad & muffinscompaniet en höstdag. Jag saknar Hultsfred! Jag hoppas så innerligt att det vi hade inte är borta. Tänker på det ofta faktiskt men inte fan gör jag nått åt det, som att höra av mig. Nej fan jag är ju feg jag. Mmm nej nu har jag några dagar ledigt och ska försöka göra nått produktivt med tiden!
Jag saknar Ida med, så mkt dumheter vi gjort och så mkt vi skrattat åt det. Hon är på väg in i sitt nya liv med stormsteg som så många andra av mina vänner, jag känner som att jag hamnar på efterkälken hela tiden. Ingen kille, barn, sambo, vettigt jobb, plugg,...om det nu är sånt som gör att man utvecklas som människa. Jag kanske sätter mig själv på kälken och finner mig i att sitta där en replängd efter alla andra, känner mig med flit utanför för att jag inte har det dom har. Bestämmer att de inte tycker jag riktigt hör hemma med dom längre för att jag inte lever som dom. Men jag kan inte hjälpa att undra om de faktiskt känner så. Saknar flera andra med förstås, Älskade Linda :( Emelie, Familjen Johansson/Gustavsson, Sophie,..med flera.
Jag vill verkligen leva mitt lv som jag vill, men vissa saker står ovilkorligen alltid i vägen, hur jag än skulle vilja blunda för dem. Jag sitter så jävla fast, fast i folk och fast i mig själv och fast här. inget mål, ingen lösning bara en jävla massa klagosång..från min sida då.
Nej nu tappade jag tråden, icke helt ovanligt. Hehe om man bara kunde lösa små pytteproblem så skulle kanske livet kännas lättare. Typ om man fick flörta med vem man ville, eller nått sånt. Ja ja jag vet inte...nej nu är tråden helt tappad och bortsprungen. Hmm ce la vie. Jag får tala om det nya och gamla året en annan dag, är ju ledig nu ett par dagar så :) de hinns nog.
Later..Peace!
