Ja med ett sånt väder vi haft idag blir det mycket av den varan, och eftersom jag mådde piss i morse när jag gick dit, (va en sväng på bilddagboken innan) så började jag skriva i min lilla bok där jag samlar tankar skisser citat o vad som jag känner jag behöver anteckna nånstans. Detta blev resultatet, myyyycket rörigt för jag blev avbruten i mina tankegångar då o då naturligtvis, men ändå.
Jag kan inte erkänna att jag har fel eller att jag har gjort fel. Är för stolt. Undrar om det är det som gör att det blir såhär, att jag blir arg på dom som försöker hjälpa mig, eller om det är nått annat. Alltså vad jag än skriver om det här eller säger om det här så verkar de bli som en massa ursäkter, eller liksom förklaringar, försök av mig till att förstå. Men det i sin tur kanske är ett fel till, att försöka hitta nått som förklarar varför jag beter mig som en idiot. Jag kanske bara måste inse att det inte nått som ursäktar det.
Jag kan inte acceptera att någon annan skulle kunna förstå, varför?! (jag ska lära mig nått av all den här skiten, jag SKA!)
Eftersom jag alltid vill klara allt själv så kanske samma sak gäller nu. Att jag blint vägrar ta emot något nån säger (smått undermedvetet) om det inte skulle råka vara exakt det jag själv tänker o tycker. För att jag vill komma fram till något själv, men vad? För när jag håller mig själv kvar i allt det här ledsna så kommer jag ju inte komma fram till någonting alls. När jag 
tänker på att "sluta vara ledsen" för det här så får jag nån konstig känsla, kan inte sätta fingret på vad dock. Kan vara det där jag nämnt förut, att jag e rädd för att gå vidare typ. Eller...ja men jo "rädd" e de närmsta jag kan komma för att beskriva. Att min "skyddande" bubbla av att vara så knäckt och få bete mig hur jag vill på grund av det, den spricker och så är jag liksom sårbar igen , och står inför nya svårigheter. När jag e ledsen kan inget skada eller komma åt mig typ, och jag behöver inte ta itu med nått. Fegt ja vet de. Tänker på det Johan skrev till mig, de kändes. Men de sägs ju att bara sanningen smärtar. Ska inte påstå att jag riktigt förstod allt, en del va lite krångligt. Men en del saker tror jag att jag förstod (måste läsa det igen när den satans sajten funkar bara) och kände nog att det var lite rätt. att säga att det någon annan säger om mig (negativt) är rätt, och speciellt när det är något jag själv inte kommit fram till än, det är en sak jag inte gör. Jag har sjukt svårt för sånt. Gillar inte att inse hur dåligt jag känner mig själv och att någon annan skulle känna mig bättre. Jag tror inte att nån (inte jag själv heller) riktigt vet exakt hur jag är. Jag kan spela så många spel (omedvetet) ibland för att jag önskar att jag vore så och ibland för att dölja nått. Jag hoppas ju självklart att de goda egenskaper jag ibland visar upp är äkta och mina egna, men jag bör nog ta det lite lugnare när jag kommer till ett tillfälle där jag måste välja ståndpunkt eller reagera på nått sätt. Måste stänga av allt utifrån som skulle kunna påverka mig och tänka på hur fan jag egentligen känner. Och sen det ännu större problemet, komma ihåg det!!! och stå fast vid det i senare situationer och inte böja mig för att nöja någon annan.
tänker på att "sluta vara ledsen" för det här så får jag nån konstig känsla, kan inte sätta fingret på vad dock. Kan vara det där jag nämnt förut, att jag e rädd för att gå vidare typ. Eller...ja men jo "rädd" e de närmsta jag kan komma för att beskriva. Att min "skyddande" bubbla av att vara så knäckt och få bete mig hur jag vill på grund av det, den spricker och så är jag liksom sårbar igen , och står inför nya svårigheter. När jag e ledsen kan inget skada eller komma åt mig typ, och jag behöver inte ta itu med nått. Fegt ja vet de. Tänker på det Johan skrev till mig, de kändes. Men de sägs ju att bara sanningen smärtar. Ska inte påstå att jag riktigt förstod allt, en del va lite krångligt. Men en del saker tror jag att jag förstod (måste läsa det igen när den satans sajten funkar bara) och kände nog att det var lite rätt. att säga att det någon annan säger om mig (negativt) är rätt, och speciellt när det är något jag själv inte kommit fram till än, det är en sak jag inte gör. Jag har sjukt svårt för sånt. Gillar inte att inse hur dåligt jag känner mig själv och att någon annan skulle känna mig bättre. Jag tror inte att nån (inte jag själv heller) riktigt vet exakt hur jag är. Jag kan spela så många spel (omedvetet) ibland för att jag önskar att jag vore så och ibland för att dölja nått. Jag hoppas ju självklart att de goda egenskaper jag ibland visar upp är äkta och mina egna, men jag bör nog ta det lite lugnare när jag kommer till ett tillfälle där jag måste välja ståndpunkt eller reagera på nått sätt. Måste stänga av allt utifrån som skulle kunna påverka mig och tänka på hur fan jag egentligen känner. Och sen det ännu större problemet, komma ihåg det!!! och stå fast vid det i senare situationer och inte böja mig för att nöja någon annan."typ vid det här laget började jag märka att jag mår bättre av att skriva, verkligen markant bättre!"
Även när jag skrivet allt det här så tvekat jag på att det jag kommer underfund med stämmer, jag tvekar alltid!!! Och det kanske är därför jag har så svårt att komma ihåg sånt jag kommer fram till om mig själv, och att inte göra samma misstag igen, jag vill att jag ska förstå saker somen blixt från klar himmel! DÅ kommer jag ihåg, jag får nog börja med post-it-lappar på hur jag är som människa.
Jag måste bli bättre på att lita på mig själv. Jag kommer inte alltid kunna fråga nån annan om vad jag ska göra eller välja. Men jag vet oxå att jag måste bli bättre på att lyssna på andra, det måste vara en balansgång.
Är det bara stolthet som får en att vilja lösa att själv och gör en ovillig att ta emot hjälp? Eller kan det vara nått mer? Ja där står jag mig slätt, jag vet fan inte. Men just när det kommer till mig så är det nog mycket stolhet, även om jag kanske inte skulle kunna identifiera känslan som just det. Om jag tänker på det så har jag ju alltid haft svårt att ta emot hjälp, vill klara allt själv och har ändå aldrig tyckt att jag har haft något/gjort något/varit något jag skulle kunna vara stolt över. Så jag är nog defintivt för stolt, eller fokuserar på stolthet för mycket kanske, eller något som liknar det. Jag vill gärna kunna släppa en del av den där stoltheten, men jag undrar om inte det är svårt. Man hör ju lite då o då om folk som "alltid" vart såna så de krävs nog bra mycket viljestyrka för att tagga ner på det. Och där kom ju nästa problem.
Men lite stolthet måste man nog ändå ha och min strävan efter något att vara stolt över kommer knappast försvinna, men då får de vara så.
Återigen, varför kan jag inte acceptera att någon annan kan förstå hur jag känner. "Mina känslor är mina och det kan ingen nånsin förstå". Jo visst men jag själv säger ju ibland till nån annan att jag förstår hur dom känner. Ibland bara som en fras men ibland tror jag nog ha en aning om hur de kan känna, så varför gäller inte det mig? Funderar på det Johan sa, de gjorde riktigt ont just då, kommer inte riktigt ihåg men typ att jag vägrade tro att någon annan kunde förstå och att de hade att göra med att jag inte vill vara som någon annan. Det är oxå en sanning med modifikation, självklart vill jag vara unik men det är jag ju hur fan jag än gör. Men en stor del av mig vill ju mer än nått annat bara passa in o va omtyckt av alla. Jag slåss lite med mig själv om vad som är viktigast, att passa in eller att vara unik. Jag tar till såna frågeställningar som "vad ger mest vänner?" "vad gillar killar mest?" och "vad kommer ta mig längst?" Ja vänner har jag ju redan (eller förhoppningsvis fortfarande skulle jag väll säga) och på något sätt kommer jag nog få fler vilket spår jag än tar så den går bort. Och när det gäller killar så spelar de ju ingen roll vad jag väljer för om det i slutändan är falskt och inte jag så kommer dom ju inte vilja ha mig ändå. Nej fan jag vet inte, kanske ska även det här vara en balansgång. Men det slutat ändå på att jag baserar många av mina val påhur jag ska kunna få folk att tycka om mig. Har ajg inte tillräckligt med folk som gör det? eller vad är det frågan om?..jag vet inte. Men att jag vägrar förstå att nån annan kan förstå är ju lite både och jag är ju smått nogaräknad ibland. Och när jag säger förstå hur jag känner menar jag exakt, med andra ord nån som oxå kuggat uppkörningen och mår exakt så dåligt som jag gör för att det kommer påverka samma saker hos honom eller henne. Men den kan ju kanske räcka med att bara ha mått sådär dåligt för att förstå kanske. Men ändå så är det så individuellt VARFÖR man mår dåligt, "nivån" på det kan ju vara densamma, men anledningarna olika. Jag försöker verkligen att inte överanalysera utan bara försöka förstå att nån annan kan förstå, men jag känner det inte än, tror inte riktigt på det än, men jag ska jobba på det.
Jag är för övrigt i princip inkapabel att be om ursäkt oxå, vilket för alla som kände mig i början av gymnasiet nog finner omöjligt. Men det var en annan sorts ursäkter. Att be om ursäkt när jag vet att jag har gjort fel är så sjukt svårt!! Återigen stoltheten skulle jag tro. Men känner sig så sjukt sårbar när man gör det och väntar sig nästan att bli nerskjuten istället för förlåten.
I mitt hjärta hoppas jag att de jag sårat ska kunna se i mitt sökande efter förståelse för mig själv mitt beteende som typ "temporary insanity". Och mina "insikter" i att jag faktiskt bara varit en skit utan ursäkt (fast hur jag än försöker så låter det som ursäkter) som någon sorts ursäkt. Fast jag självklart hoppas att dom inte håller med mig på alla punker om hur jag är dålig som människa. Men jag vet att det inte räcker med det här, jag får försöka gottgöra dom bäst jag kan.
