Sorg.

Ett av de tyngsta telefonsamtal jag fått, Och då kan det jag känner inte ens börja att jämföra sig med hur de måste må just nu. Jag kan inte förstå att hon faktiskt är borta :'( Jag gråter till o från mer eller mindre hela tiden, och delvis för att hon är borta men mest för att jag kan gissa mig till en fraktion av hur de måste må därborta nu. Det är så jävla hemskt att detta skulle behöva hända att det skulle gå såhär långt och så länge och sen ändå ta slut. Det är svårt att lägga band på viljan att hjälpa och visa hela tiden att man finns där för henne, dem allihop iofs men framförallt henne. Det finns inga ord, inget känns tillräckligt, det är tomt, borta, slut. Bara att vänta påa tt tiden ska göra det den sägs göra.