Lallal lalal lalla lalala la

Har ju blitt rätt så sjukt jätteslö på att skriva blogg, men jag orkar inte. Om de beror på att datan e dryg ibland eller att jag inte har ro eller att det inte händer nått vet jag inte..troligen alltihop. jag anser som vanligt att mitt liv är dött begravet och utan hopp :P typ. Kan vara så att jag oftast inte är så glad och hoppfull i mina blogginlägg utan när jag skriver så är det deppigt eller argt eller problematiskt eller nått, kanske inte vill ge mig in i det helt enkelt. Är nog rätt redo för lite förändring i mitt liv, typ jobb (som faktiskt ger pengar) EGEN LÄGENHET!! (är lite orolig för pappsens blodtryck om jag ska bo här länge till :S) bli mig själv (vem nu det är, måste få vara själv för att ta reda på det) och skaffa mig en skruttig liten bil som bara är min! En början i alla fall, och egentligen kommer jag på mig själv just nu med att kalla mig själv en idiot för att jag skriver det här här! För i mitt nyfunna sinne av "hitta mig själv på mina villkor" så är de sista jag vill att någon av mina kära vänner (jag älskar er det har inte med det att göra! :) tro mig) ska kommentera detta. Typ med att "Det är rätt, äntligen fattar du" för jag vet att många har tjatat på mig om detta länge och jag har svårt för det här, men det är inte säkert att något kommer hända bara för att jag känner såhär just nu. Det känns lite som när jag får lust att städa rummet :P jag kan va supertänd och känna att fan de ska bli skönt att få lite ordning. Men så fort mamma eller pappa säger något om det, antingen säger att de va på tiden eller att jag borde göra det så försvinner lusten fortare än en fjärlisfis! Jag hoppas verkligen att de vänner som kanske kommer läsa detta inte tar det som att jag inte vill ha er involverade i mitt liv, för de vill jag! Jag vill att ni ska fråga hur jag mår och om vi har pratat om nått som ska hända så e klart att ni får fråga om hur de gått eller liknande. Men när de gäller just den här biten med hur jag ska bli självsäker och hitta mig själv typ, så måste jag göra den biten själv. Helt själv. Inte ensam, men själv. Det finns inget mer irriterande för mig än någon som får de att låta som om de ska bli nån jäkla livscoach för en som om de visste alla trick för att leda en till ett bra liv. Ingen vet hur jag ska göra, inte ens jag just för tillfället. Men jag vill inte ha någons hjälp, det har alltid varit ett problem för mig, att jag varit för stolt för att ta emot hjälp i de situationer som jag av nån anledning känt jag borde kunna klara själv. Men just här tror jag inte det gör något om jag vägrar ta emot hjälp. Jag vill igen poängtera att jag inte pratar om att bli eremit i några år för att hitta mig själv på nån bergstopp på grönland..om de nu har berg där. Jag behöver alla som får mig att må bra och som jag har roligt med att va med mig som vanligt, för jag måste inte bara se till att vara mig själv, med mig själv, utan jag måste se till att kunna vara det med er också. Och det finns skillnader mellan hur jag beter mig när jag är med olika människor, även mina vänner. En del är kanske obetydliga saker som att jag försöker att inte svära så mycket när jag är med mina kristna vänner eller att jag väljer bort att prata om vissa saker som jag vet just den personen verkligen inte tycker om, fast jag själv gör det. Det är små saker som jag inte har något problem med att göra och inte tänker på heller, men när jag börjar ändra åsiker varefter jag "hoppar" mellan olika människor, då blir jag orolig över mig själv.Så därför måste jag hitta mig själv på mitt sätt, och om det är så att ni vill hjälpa så..suck to be you..tyvärr ni kommer aldrig kunna hjälpa mig att komma fram till saker om mig själv, det tror jag inte för mitt sätt att vara och tänka hindrar det om inte annat. Men om ni är er själva och tycker om mig fast jag är som jag är och accepterar hur jag är så gör ni ju allt ni kan för att hjälpa mig ändå. Kan bara spekulera varför jag gör så, andrar åsikt efter människa jag pratar med, antingen är de för att det är det enklaste att bara hålla med, inga konflikter och ingen risk för bråk eller att någon blir arg på mig. Det skulle vara mycket troligt eftersom en av mina största rädslor är att folk ska vara arga på mig (ja jag är en feg svag typ, så vaddå?!) men de finns kanske fler varianter? Typ att jag är rädd för att de vänner jag har inte ska acceptera mig om jag tycker annorlunda än va de gör på vissa punkter. Jag har/hade länge i mitt liv bara vänner som va ganska lika mig tror jag, eller kankse inte, jag vet inte. I vilket fall som helst så är det kanske så att jag helt enkelt vill att de ska vara så mycket likheter mellan mig och mina vänner som möjligt för att jag tror att vi kanske inte kommer va vänner annars. Att om jag är på mitt sätt och tycker som jag tycker och de kanske inte alls är lika mig så kommer vi glida ifrån varandra. Har lite glidit ifrån vänner som jag helst skulle vilja ha i grannhuset, på grund av avstånd eller tid, eller annat. Saker som alla går att arbeta runt men tyvärr har det aldrig varit en styrka hos mig att jobba för något, alls. Inte heller för att visa de som betyder mest för mig att de, ja betyder mest för mig. Att se hur andra går vidare med sina liv och gör något nytt, gör något som gör att deras liv ser annorlunda ut har jag nog ofta sett som att "de har inte tid, ork eller lust med mig längre". Kanske ska försöka kolla upp det själv istället för att anta det framöver, men om de faktiskt dissar mig flera gånger så lär jag inte spilla mer tid på dem. De ska väll va balans i en vänskap om den är bra, om båda ringer den andre lika mycket så e de bra, och om båda är lika dåliga på att höra av sig..är de också bra..eller? Ska det vara så eller är det så att de finns de som blir sura/ledsna för att de aldrig för från den andra fast de själv knappt hört av sig heller?...JUPP de gör det!!!! Låt mig presentera mig!! Levande bevis. Jag är verkligen en feg typ nämligen! Jag vågar inte ringa till folk eller höra av mig med ett mess ens, för jag vet inte vad jag ska säga och jag tror tamefan alltid att jag stör! (detta sker med vissa undantag :P) Så tyvärr blir de lite så att de personer jag helst vill prata med, pratar jag aldrig med för jag törs inte höra av mig. Av olika anledningar som är invävda lite överallt i denna sjukt långa uppsats! Ditt mål? hitta dom!! Ta Daaa!! finn 5 fel!!..Nej nu flippade jag ur lite. Ucsh jag har ingen aning om vad jag började skriva om, shit jag e ju störd. Det roliga med detta är att jag hade säkert flera olika trådar osm jag skulle kunnat skriva mer ingående om, och då faktiskt kommit fram till något om, om jag bara hade koncentrerat mig och hållt mig till ämnet jag då skrev om. Men det skulle ju inte vara likt mig! :P Nu ska jag läsa igenom det här mastodontinlägget och se om det är något jag vill tillägga eller fortsätta prata om, för er skull hoppas jag inte det, ni borde redan ha läskramp..Please hold. AHA! Så de va i mitt sketna prata om självfinnande jag gick bort mig totalt helt utan karta eller kompass. Slarvigt men inte helt oväntat att jag skulle slarva bort mig i att prata om..jo just mig! Jösses vad jag e självcentrerad. Inte så riktigt bra det kanske. NEj nu har jag läst de 2 ggr, första gången kom jag på mig på flera ställen med att "ja just ja! där skulle jag fortsätta med det" men allt det försvann ju :P och när jag nu läste det andra gången så blev allt som myrornas krig på TV när man rökt hasch (talar ej av egen erfarenhet, bara spekulerar) så jag tror jag klipper av här. En massa skit blev de som inte säger mycket kanske och som nog ingen kommer orka läsa (förutom johan och btw jag varnar dig för att lägga en kommentar på detta för jag kommer säkert irritera mig på den :P och de vet du med haha) men ont i ryggen har jag ju nu i alla fall :D..ska se om de blir en liten uppdatering av de senaste efter detta med.....vi får se sa blinda Sara. Jaja, over and out! Peace!