En tung o konstig vecka avslutad...

Ännu en söndag har kommit o gått, ännu ett avslut på en vecka. hade hoppats på att det skulle vara ett avslut på hur jag mått den senaste tiden med, att jag skulle kommit till någon slutsats åtminstonde. Men tyvärr verkar de inte så, mina tankar e lika röriga nu som de var för 7 dagar sedan, kanske inte fullt lika ledsna men kanske ännu mer röriga än när jag var vid starten av denna resan. För ja en resa lär de bli att ta sig över detta fartgupp i min vägbana. När man formulerar det så så låter de ju som att jag ständigt är på resande fot, och det kanske är det jag är. Bara att det ofta går väldigt sakta frammåt, och tyvärr så lägger jag då o då i backen o kör så fort att jag inte själv hinner med att se vad jag passerar, inte ens hinner tänka, hindrar mig själv från att tänka. Jag vill bara bort från det jag närmar mig, strunt samma om jag tvingar mig själv att återigen ta mig genom och över de små hinder jag redan en gång avverkat. Det jag närmar mig är så mycket mer skrämmande så jag då kanske känner att även om det jag lagt bakom mig är jobbigt, så är det något jag känner till, jag vet vad det är och jag vet hur de känns. Det är ingen rolig plats att vara på...men det är inte nytt och okänt. Det är inget jag måste försöka tyda hur jag ska hantera, jag vill ha bekanta saker, även om det är jobbiga saker, nytt är så mycket läskigare och svårare än gammalt. Jag har ännu inte kommit så långt att jag bara vågar köra på känn och försöka tyda de skyltar jag ser o hoppas att jag når fram till ett mål som känns bra. Jag vågar inte riskera allt som kan gå fel på vägen, jag tar det säkra före det osäkra, backar o kör den vägen jag redan kan.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Var på bio ikväll, "Män som hatar kvinnor" Fruktansvärt bra. Och fruktansvärt fruktansvärd bitvis. Tänk att det finns sådana män i vår värld, man får hoppas att man lyckas undvika dom och hittar en som är värd ens tid. Och han sedan vill ha en. Känner mig nog mer ensam än någonsin just nu, fast slutet av veckan från vissa håll handlat en del om bevis på att jag inte är det. Eller, jag känner mig inte ensam, jag vet vilka jaghar bakom mig men, jag känner mig...övergiven. Ja övergiven är kanske ett bättre ord, inte för att någon gjort det, inte i ordets rätta mening, inte med flit och inte på ett sätt att de själva ens skulle kunna förstå. Menändå så känner jag min oundvikligen ensam, känner de här tonårstankarna som att "ingen förstår mig" men för mig har de en twist. Jag förstår inte mig själv...... Jag känner mig övergiven för jag har gett upp om mig själv, jag känner inget hopp om min framtid, jag tar bara fasta på de, för mig, dåliga saker som händer. Ta så hårt fasta på dem att jag inte ser det goda som de kom av, jag tar fasta på min smärta och ser inte att anledningen kanske är av de goda slaget. Nej...allt ser svart eller grådassigt ut. Jag har gett upp på att förstå mig själv, jag har gett upp på att tycka om mig själv, jag har gett upp på att komma tillfreds med min tillvaro. Det gör att allt blir sjukt, det sprider sig som kirskål i en rabatt, och har de fäst sig går de knappt att bli av med det. Ja min självbild är som kirskål, ibland sprider den sig i en explosion på grund av en utlösande faktor. Sen tar man tag i en upprensning för att få bukt med de synliga skadorna, men rötterna blir du inte av med. Och direkt börjar de jobba på att återställa skadorna. Bokstavligen. Ställa tillbaka skadorna. Och innan man vet ordet av är dom bara där igen. Mycket metaforer blev de idag, Men faktum är ändå att jag måste behandla dom här rötterna, jag vet att jag inte kan bli av med dom, men jag måste på något sätt (kanske med någons hjälp) ta bort dem steg för steg så pass att de till slut bara är rötterna som ligger latenta under jorden. Att något gång kanske något bryter jordytan men att det är kontrollerbart. Ingen kommer kunna leva fullt ut med mig annars, för jag kan inte leva fullt ut med mig själv.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- En del av mig är rädd för vad en del av er som känner mig tänker om mig över detta, jag är faktiskt rädd för att ni ska döma mig. För att ni ska tycka att jag fånar mig, blåser upp saker, att andra och till o med ni själva har större problem än jag har. Och det sista förnekar jag inte att det är sant, jag har inte stora problem, men av någon anledning blir dom gigantiska för mig och är inte det i sig ett problem värt att försöka bota? Jag tror i min nästa tanke inte att ni har tid nog i era liv för att spekulera såhär ingående över mina problem heller iofs. Och de vill jag inte att ni ska heller, men jag vill kunna ta del av era problem utan att jag ska blanda in mig själv o mitt jämt. Även om jag som läget ligger nu är en väldigt självupptagen person, så vill jag inte för evigt vara sån, jag vill kunna vara vännen ni förtjänar att ha (för trots allt har jag jävligt bra smak i vilka jag väljer ska vara mina vänner) och ni förtjänar de bästa. Så jag måste nog än en gång vara egoistisk och be er ha överseende med vad jag försöker åstakomma, att förstå och inte döma. Jag vet inte hur lång tid det kan ta men jag hoppas att mina bitar snart ska börja falla på plats.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- När jag körde hem från stan nu ikväll så har det nog den vackraste måne jag sett, eller snarare den vackraste jag minns. Eller så var det inte att den var vacker...den var speciell, den hade karaktär (om nu en måne kan ha det) den gav liksom ett skärpa åt saker, den gav det en stämning. När jag närmade mig samhället så såg sillhuetten av det så fint ut, det var en dimmig kväll men ändå så såg det "klart" ut på något vis. Alla ljus skiftade i gult, som perfekt matchade den tunna månskärans nyans. Det kändes nästan som jag kan tro det känns när man får en riktigt stark insikt i något, nästna som en uppenbarelse. Ett ögonblick som gör att man precis förstår något och det verkar helt självklart. Jag fick den känslan...bara att insikten aldrig infann sig. Som när man har något "på tungan" men inte får fram det, jag väntade, men de kom inget, och sen va förtrollningen bruten så att säga. Det är kvällar som denna jag önskar att vi bodde i en värld där jag bara kunde gå ut, gå salingerundan utan att oroa mig för något, titta på stjärnorna och beundra månen mer. Leta efter det som jag nästan hittade, som jag kände en liten försmak på. Det var en härlig känsla, och jag hoppas att jag kommer söka upp den ordentligt. Det är bara upp till mig själv..och jag vet det, nästan. Jag tror jag börjar inse det nu....jag kanske faktiskt börjar förstå...