Snuv-dag.

Jaha så kom första pollenchocken då. Då vet man hur man kommer må typ ett halvår framöver, de vill säga PISS! Är fan inte kul att jobb i ett serviceyrke när man ser ut som om man rökt på o e full samtidigt som man nyser. Men nu mår man som man förtjänar iofs antar jag. E så sjukt med den där grejen, så fort jag tror att jag kan se det på ett objektivt sätt och kanske ja inte vara glad över det men tycka att det är "bra" eller nått så länge jag inte behöver se det, så kommer jag på något som gör att jag känner hur magen snörps ihop o gör ont igen. Jag försöker faktiskt o de är väll alltid nått antar jag, men det känns liksom kallt, från flera håll, vet inte hur jag ska uttrycka det. Och det är ju skitsamma. Har så många småsaker som gör att saker inte faller på plats med mig själv. Saker jag inte kan prata om med folk jag känner, det är för smått i jämförelse med sakerna som pågår i deras liv. Tror att jag kanske ska hitta någon annan att prata med, men det är så lätt att känna sig säker på det beslutet när man ligger där i gråtattackens kramper en sen kväll med tankar som virvlar så fort att man blir yr. Men inte fullt lika lätt att som sitt "vanliga dags-jag", då tänker man mer, "men vaddå vad har jag för anledning? varför behöver jag det här?". Så då kanske jag inte behöver det?..Eller?