mycket händer på ett år...

Ja fy fan det gör det...för ett år sen så var jag på en helt annan plats i mitt liv, fysiskt och psykiskt. Jag var på den underbarasta platsen jag hittills i mitt liv vart på, elevhemmet. Jag var 18 år gammal o både längtade och fruktade studenten. När jag kollar på bilddagboken så verkar just april ha vart en jävligt händelselös månad :P men jag vet att jag nog var mer lycklig då än vad jag e nu, inte för att jag är olycklig nu men jag kände mig mer älskad o omtyckt då, mest bara för att jag hade mycket mer folk runt omkring mig. För typ ett år sen (give or take några veckor/månader) så hände det en del saker vad jag minns, självklart hände de massor med skolan o studenten o så men annat med. Jag skaffade min första pojkvän (mycket mystisk process det där) jag gjorde "de där fina man kan göra med varann" för första gången, fast om det var så fint de vet jag då rakt inte. Jag blev typ dumpad, o därför svårt sårad, av en kille för andra gången, o trots att jag vetat att det skulle gå så så rev jag upp himmel o jord inom mig själv över det. Jag fick även säga orden "jag ser bara dig som en vän" till en person som jag inte trott gillade mig på det sättet, som jag innan det hade kunnat prata massor med på msn, som varit ett otroligt stöd o som alltid lyssnade. En gammal klasskompis, som jag nu aldrig pratar med, o det känns tomt när jag tänker på det, men det är nog mest för att jag är så ego. Det var ju kanske bara jag som tyckte de va skönt att prata med honom, han kanske inte fick nått ut av vår vänskap..vem vet. Jag förlorade även en annan vänskap, fast det fick inte tyst förbi, den gav sig av med buller och bång och tårar och förtvivlan. Den hade gått upp och ner redan ett tag men när våra fysiska jag möttes så fungerade det inte lika bra som när våra hjärnor bara träffades som de gjorde på msn. När man bara skrev o skrev o skrev, och inte behövde ta in nått annat än det som stog på skärmen, bara orden var viktiga och dom försvan inte i ett töcken av andra intryck. Ja jag är väldigt ytlig, jag menar inte att det hade nåtgot med utseende att göra, varför den bekantskapen han och jag hade tog slut, absolut inte, men av någon anledning så kunde inte våra olika åsikter om vad vi ville fungera ihop, han ville ha kärlek jag ville ha vänskap, allt föll ihop. Jag saknar dom människorna som jag haft som jag har pratat med om allt mellan himmel och jord, som jag kunnat anförtro mig åt utan att vara orolig för de känner ingen jag känner och jag vet att även om de gjorde de så skulle de inte föra nått vidare. Jag saknar killkompisar helt enkelt, kompisar som (vad jag tror) är "enklare" än tjejkompisar, som är mer korten på bordet liksom. Varför kan jag inte ha några sådana?! (förutom dig johan men vi har oxå en historia som försvårar saker :P) varför kan jag inte få kontakt med en kille och BARA bli totalbra polare med honom, inte få känslor för honom och han får inga för mig. Snabbt o lätt färdigbrett! Jag har dock inte lagt av mig om ni trodde det, jag har lyckats få relationer att kuka ur (ursäkta franskan) på senare tid med. Jag tar faktiskt inte hela skulden för det dock, det fanns på nått sätt inte förståelse tror jag, försökte nån förklara blev de mer fel och allt bara eskalerade. Det fanns mycket bra med den relationen, en hel del skratt, jag kunde va mig själv, fast om jag ibland sa det jag just då tänkte o kände så fick jag inte den respons jag hade hoppats på och sen blev de ibland fel. Men som sagt ett par missar o sen tänker man för mycket på allt som man kan hitta som gått "fel" med en människa och sen vet man inte hur man ska börja om/fortsätta och sen går för mycket tid...och så har sanden i timglaset runnit bort känns det som. Jag vet inte om hoppet är slut borta och begravet för den vänskapen men jag är för feg för att kolla, eller så är det att jag helt plötsligt inte vet vad jag ska säga till den människan jag förut kunde säga vad som helst till. Dock så har alla dessa relationer en sak gemensamt...det förbannade internet. För en av relationerna var det finemang det bara flöt på när vi snackade på nätet men jag hävdar ändå att nätet förstör...Man ska träffas på riktigt, kunna känna alla olika vibbar och ta in alla intryck på en gång för om man inte gör det så kan man inte alltid hantera det när man väl gör det. Det känns inte som samma person riktigt.... nu tog orden slut....